Till Antonia

Jag känner mig på sånt finurligt kärleksfullt humör idag. Därför tänkte jag tillägna detta inlägg till min lilla lillasyster Antonia.

Antonia är mitt minsta syskon, med mest skinn på näsan och flest dolda talanger av alla i syskonskaran. Hon är en jävel på att skriva och får mig liksom att häpna varje gång hon låter mig läsa något. Hon är skrämmande dansant och stilsäker som bara den. Envis och sjukt noggrann med sånt hon bryr sig om. Folk drar ofta paraleller mellan henne och Signe men hon är också väldigt lik mig när det kommer till vissa saker. Vi har samma dråpliga humor, samma förkärlek till att sova till tre, samma lurighet. Det finns inga som kan driva med varandra som jag och Antonia. När vi var mindre busade vi alltid som tokar till någon antingen gav upp eller blev sur. Hon brukade tigga och be om att få sova på madrass i mitt rum när hon var sisådär 8-10 år och när jag äntligen (oftast) gav med mig låg vi alltid uppe och spelade Djurmemory eller Hundkojan tills solen gick upp eller någon av oss somnade.
Antonia är också den mest orädda människa jag känner. Hon säger alltid vad hon tycker, låter ingen övertala henne att vara något annat än den hon är och det gör mig väldigt stolt över att vara hennes storasyster.

/Sanna