Jag vill väldigt gärna tro att jag är någon form av friluftsmänniska. Att jag är kapabel att vandra backe upp och backe ner och liksom inte bry mig om så mycket mer än att ha luft i lungorna och ett trangiakök i ryggsäcken. Men det sviker liksom lite grand varje gång jag försöker.
När jag pluggade på Dalkarlså hade vi som första teambuilding-grej att vandra en liten nätt bit på 5-6 mil längs med Lögdeälven, och sen sätta upp och sova i militärtält i en glänta samt laga vår egen mat över öppen eld. Det var roligt första halvtimmen. Sen började jag reta mig på värmen. På att folk sjöng allsång medan de vandrade (jag svär). På att det var myggigt och att ingen visste hur långt det var kvar (våra lärare hade nämligen tutat i oss att det bara rörde sig om två-tre mil -justdetja!). Sen var det också lite trevligt att slänga sig i gräset när man väl var framme och titta på de som (med outsinlig energi uppenbarligen) styrde upp brännboll. Men det var allt. Jag var liksom nöjd och färdig att åka hem efter det. Redo att resa mig upp och kliva på bussen resten av resan. Hårt liggunderlag, gräsfläcker i baken, skogen som toalett i två dygn. Det säger sig självt.
Samma sak när jag och Tres slog ett slag för den fria luften och gav oss ut på cykelsemester tre år i rad. Jag förstår fortfarande inte i denna dag hur vi lyckades tillryggalägga 48 fucking mil på fyra dagar det första året. Backe upp och backe ned. Jag tror (i smyg) att jag var ganska redo att cykla hem efter den första milen, eller åtminstone efter första fikat. Resten av resan tackar jag min envishet för.
Jag vet inte vad det är. Friluftsliv är som någon slags illusion tror jag. Det låter så fantastiskt härligt och friskt och underbart stärkande att man inte kan låta bli att lockas och (innan man gjort slag i saken) tycka att det verkar som en otroligt bra idé att utmana naturen lite. Men när man väl står där med ryggan packad och handen hårt sluten om kåsan och den oändliga vägen/heden/fjällkammen sträcker ut sig mil efter mil framför en.. då vill jag mest hem och googla.
Det slår aldrig fel. Jag är och förblir (hur mycket jag än vill förneka saken) en inbiten liten stadsmänniska. Lite för rastlös, lite för bekväm så där. Här nedan är dock bild som Kim (som för övrigt är den riktiga lappen av oss båda) knäppte i höstas där jag faktiskt lyckades se ut som en riktig fjällmupp. Halleluja, och så vidare.
/Sanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar