Dagens goda gärning

Idag tog jag en kaffe på stan (okej, vi åt en glass också) med Erika innan jag släpade mig iväg till hotellet. När vi slog oss ned på en parkbänk höll vi på att sätta oss på någons kvarglömda mobiltelefon.
Det här med borttappade (läs=nedspolade) mobbar har jag alltför stor förståelse för och tänkte att den stackars ägaren förståss måste vara helt förtvivlad. Bestämde mig genast för att agera hjälte och ringa upp någon som hette 'Far Mobil' i telefonboken. Farsan borde ju rent logiskt kunna jaga rätt på sin son/dotter, alternativt själv komma till hotellet och hämta nallen och samtidigt ge mig fet hittelön.

Visade sig dock att denne 'Far Mobil' var i runda slängar 144 år gammal. Han svarade med sitt telefonnummer (gör man bara när man kommit över 100-strecket) på mycket bruten och knagglig stämma och lät som att han skulle trilla av pinn vilken sekund som helst.
Är man 144 år gammal har man förståeligt nog inte världens bästa hörsel så det tog cirka femton minuter innan jag lyckats få honom att begripa vad ärendet handlade om. Han lät mer och mer stressad och jag kom på mig själv med att stå och skrika samtidigt som jag försökte vara lugn och pedagogisk.

När det väl hade sjunkit in för den arme gamle mannen att jag inte var någon galning och att hans sons mobil var på villovägar så tog det ytterligare femton minuter innan han fått tag på en penna och kunde skriva ned mitt telefonnummer.
Efter att jag i ultrarapid rabblat numret tjugoelva gånger hör jag honom säga:
- Hur många nior sa du att det skulle vara?
- Ööh.. inga.
Avslutningsvis utbrister gubben:
- Men.. hur ska jag få tag på honom om du har hans telefon?!

Jag har en känsla av att det inte blir någon hittelön. Och att jag nog får ta mig en promenad till polisstationens hittegodsavdelning på måndag.
Jag behöver ju ändå motionera.

/ Signe