Hur det blev jag och Elin

I mellanstadiet slogs min klass ihop med en annan klass, och alla tjejer (till och med Tres som mest lekte med killarna) blev ett stort och sammansvetsat gäng. Säkert till flera lärares förvåning, eftersom tjejer i mellanstadiet har en tendens att inte kunna leka mer än två. Allt var frid och fröjd ett tag innan det plötsligt slog slint. Över vad minns jag inte riktigt idag - om jag ens någonsin har vetat det? - jag minns bara att Elin plötsligt inte fick vara med längre. Ingen ville eller fick leka med henne på rasterna och alla var så där taskiga som bara tjejer i elvaårsåldern kan vara. Det var fullt krig. Jag minns att någon gjorde någonting mot Elin (vad vet bara gud) så att alla blev kallade in i lärarrummet en och en för utfrågning. Jag minns att jag ljög om att jag inte visste vem det var och att lärarna trodde på mig. De sa till och med att jag vore ju den sista som skulle göra något sådant och att de visste att jag skulle säga till om jag såg eller hörde något taskigt. Jag var för schysst för det, sa de. Och då insåg jag liksom att jag faktiskt var det, och att det nu fick var nog. Kort där efter blev jag och Elin kompisar och tjejerna delades in i två gäng. Det blev mer bråk och de jag förut alltid umgåtts med byttes ut mot helt andra personer. Men aldrig att jag har ångrat mig en sekund att jag sa ifrån! Elin är idag en av mina allra bästa vänner, och är den roligaste, ballaste, ärligaste och snyggaste dansös jag någonsin kommer känna. Och trots att vi gått i olika klasser, olika skolor, och bott i olika delar av landet har den där vänskapen aldrig förändrats eller runnit ut i sanden.

Må den aldrig göra det!

/Sanna